En ny multilateral förhandlingsrunda inom ramen för världshandelsorganisationen WTO påbörjades 2001. Förhandlingarna avser att åstadkomma ett avtal om gemensamt internationellt regelverk för handel, investeringar, konkurrens, m.m.
Ett av avtalsområdena avser jordbruket, och syftar till att utveckla ett rättvist och marknadsorienterat system för handeln med jordbruksprodukter.
Det är värt att notera att förhandlingarna bedrivs enligt principen att inget är överenskommet förrän allt är överenskommet, s.k. single undertaking, dvs. förhandlingarna ska vara avslutade i sin helhet för samtliga avtalsområden för att ett nytt avtal skall komma till stånd.
Jordbruket är en nyckelfråga i de fortsatta förhandlingarna samtidigt som den är en av de mest svårlösta. Starka och ibland motstridiga krafter verkar inom sektorn eftersom förhandlingarnas resultat kan komma att få stor påverkan på världens livsmedelsproduktion och dess utbredning i världen.
Förhandlingarna på jordbruksområdet omfattar i huvudsak tre förhandlingsområden: marknadstillträde, internt stöd och exportsubventioner. I förhandlingsmandatet anges att man även ska ta hänsyn till icke-handelsrelaterade mål såsom livsmedelssäkerhet, miljöförbättrande åtgärder, landsbygdsutveckling, djurskydd och säkra livsmedel.
Till skillnad mot tidigare runda läggs en större vikt på u-ländernas behov och utveckling. U-länderna ska ges särskild och differentierad behandling. Därav också namnet "Utvecklingsrundan". För flertalet u-länder är jordbruket det enskilt viktigaste förhandlingsområdet. U-länderna dominerar antalsmässigt bland WTO: s 144 medlemmar.
Slutdatum för jordbruksförhandlingarna, liksom för hela förhandlingsrundan, var den 1 januari 2005.
Marknadstillträde
EU står fast vid principen om gemenskapspreferens, dvs. EU vill ha ett fortsatt gränsskydd. Man vill se ömsesidiga tullsänkningar och kopplar frågan om ökat marknadstillträde till ett utökat internationellt skydd för geografiska ursprungsbeteckningar, för t.ex. vin, ost, skinka m.fl. produkter. Man framhåller att som världens näst största livsmedelsexportör har man även offensiva intressen, främst inom export av förädlade livsmedel.
U-länderna ges särskilda handelspreferenser.
Exportstöd
EU står fast vid principen att visst exportstöd är nödvändigt för vissa produkter och en förutsättning för en neddragning av exportstödet är att alla former av exportstöd behandlas lika.
Det finns olika former av exportstöd. EU svarar för över 90% av alla renodlade exportsubventioner. EU:s exportstöd är den enda exportsubvention som regleras av WTO-avtal.
USA använder sig av exportkrediter, exportkreditgarantier och villkorat livsmedelsbistånd, vilket ofta används som ett handelspolitiskt verksamt medel att erövra nya marknadsandelar för den egna jordbruksexporten.
En del andra industriländer använder handelsföretag som subventionerar exporten genom bl.a. prisdifferentiering.
U-länderna är i många fall splittrade i synen på i-ländernas exportsubventioner eftersom dessa ger billig import samtidigt som jordbruksproduktionen hämmas och därmed den inhemska livsmedelssäkerheten.
EU föreslår att alla former av exportsubventioner blir föremål för internationell reglering och att kostnaderna reduceras.
Interna stöd
De interna stöden omfattar bl.a. marknadsprisstöd, areal- och djurbidrag, miljöstöd och stöd för landsbygdens utveckling.
EU förslår att de interna stöden i den s.k. gula boxen, minskas med 55%. Det gäller främst prisstödet lämnat genom administrativa priser. Beträffande de interna stöden i den s.k. blå boxen lämnas inget förslag, dvs. arealbidrag och djurbidrag föreslås bibehållas utan krav på neddragning av stödet.
Beträffande den s.k. gröna boxen föreslår EU inga förändringar annat än att djurskydd bör ingå i denna, som i övrigt innehåller bl.a. miljöstöd och landsbygdsutvecklingsprogram.
U-landsförmåner
U-landsaspekten ingår i alla positioner. EU har uttalat viss flexibilitet när det gäller u-ländernas intresse av gränsskydd och internstöd som grund för livsmedelssäkerheten.
Livsmedelssäkerheten i u-länder är i första hand ett fattigdoms- och resursfördelningsproblem och man kan inte komma till rätta med detta endast genom handelspolitiska åtgärder även om ett rättvist och marknadsorienterat system för handeln med jordbruksprodukter kan ge viktiga bidrag.